Menu:

Prolog

Mellanspel '05

fortsättning följer...

Stugan


Plötsligt syntes stjärnhimlen. Molnen hade tagit snöflingorna med sig och dragit vidare. Vi hade lämnat stadens ljus bakom oss och vandrade fram på en slingrande skogsväg. Månen var uppe - stor och röd. Gubben hade tystnat, knatade på med halvt slutna ögon. Jag frös som en hund och den enda värme jag kände kom från hans glödheta hand.
        Hur skulle det sluta?
        Hur kom det sig att jag följde med utan att protestera?
        Innan jag hunnit försöka svara på dessa frågor ryckte jag till av en isande kyla. Det kändes som om någon mosat en snöboll innanför kragen, men det var bara gubben som med sin iskalla hand  tagit ett stadigt tag om min nacke. Han styrde oss bort från vägen och rakt ut i skogen. Jag protesterade inte. Varför skulle jag?

Vi pulsade fram i snön som låg ett par decimeter tjock och strax nästlade sig in i kängorna. Grenar rev i ansiktet och promenaden var allt annat än angenäm. Gubben andades ansträngt, själv svor jag högt flera gånger och kände trots kylan svetten bryta fram på ryggen.
        Efter att ha kämpat på i en evighet kom vi fram till en glänta. När vi kom ut i mitten stannade gubben. Jag försökte dra honom vidare men han vägrade och satte sig ner i snön. Från ingenstans fiskade han upp en ask tändstickor som han kastade på mig. Jag förstod vinken även om den var fin och samlade ihop en hög med kvistar. Som tur var hade jag dagens tidning i innerfickan.
        Den hade även denna dag varit full av elände.
        Jag rev isär bladen, knycklade ihop dem och lade dem under kvistarna. Jag satte fyr på en sticka och höll den mot tidningspappret vars innehåll jag inte skulle sakna. Det flammade upp och kvistarna tog sig snabbt. Gubben följde röken med blicken. Så reste han sig och började gå. Det var inte mycket annat att göra än att följa efter. Att lämna en brinnande eld i skogen var emot alla mina principer, men snön skulle väl ta hand om den.

Istället för att stiga mot himlen snirklade röken iväg mellan träden, gubben följde efter och detta var inte konstigare än något annat som hänt denna vinterdag. Röken skimrade rödaktigt i månens sken. Det var en sällspord upplevelse.
        Så hände det. Skogen öppnade sig ännu en gång, visade ännu en glänta. Men denna var större. På andra sidan, i skogskanten, låg ett ruckel. Gubben gav upp ett tjut och rusade iväg. Han snubblade och föll pladask på ansiktet, utan att hinna ta emot sig med händerna, skuttade upp som en skrämd hare och kutade som en sådan hela vägen fram till stugan.
         När jag kom fram stod han och drog i handtaget, oförmögen att få upp dörren. Han drog åt fel håll – dörrjäveln var upphängd för att öppnas inåt. Jag knuffade upp den. Gubben spratt till, stirrade på mig som om jag slagit honom i ansiktet, klev in och smällde igen dörren. Jag väntade en stund innan jag gick efter.

En unken, sur, fukt- och mögeldoft slog emot mig. Det var skumt och isande kallt, gubben hade satt sig på golvet framför eldstaden där han förblev orörlig. Jag hittade tändstickorna i fickan och såg till att få fyr på brasan med hjälp av lite ihoprafsat bråte. Jag värmde mina händer. Gubben satt med korslagda ben och vegeterade. När jag fått upp värmen ett par grader var det dags att se sig om. Ett stolsben som en gång i tiden brunnit i ena änden, fick tjänstgöra som fackla.
        Rummet var skräpigt och skitigt. Några möbler fanns inte. Tapeterna hade börjat lossna och var täckta av ett märkligt mönster. Jag gick närmare. Lyste med facklan.
        Klotter.
        Ord nedskrivna med kol.
        Teckningar av tärningar och spelkort.
        Verser.
        Pilar pekade fram och tillbaka för att bringa reda i röran - utan att lyckas. Jag synade rummets övriga väggar, det var likadant överallt. Så hajade jag till. Ord jag kände igen. Ord jag helt nyligen hört i mitt huvud.
        Jag vände blicken uppåt. Taket var fullklottrat. Jag föste undan skräp och bråte med foten - samma sak med golvet. Så ljöd den bekanta melodin i rummet. Gubben satt med en gitarr i famnen och sjöng och spelade. Eller försökte i alla fall. Gitarren var ostämd och två strängar hade gått av. Det rosslade ur bröstet på honom; lät mer som ett dovt mullrande än sång. Men orden gick ändå att urskilja. Och det var samma ord. Och det var samma melodi.  

Tärningen är kastad och allt är förbi
Nu är det slut på ditt liv
Du gjorde fel
Du gjorde fel
Och nu får du betala priset för det

Jag satte mig ner och lutade ryggen mot väggen. Och medan gubbens röst ökade i styrka, kände jag en för mig sällsynt känsla växa i bröstet.
        Ångest.