Menu:

Prolog

Mellanspel '05

fortsättning följer...

Den Bruna Sparven


Det nya året - vi skrev tjugohundrafem - förde med sig lusten att promenera och jag gav mig ut för att återupptäcka staden. Ett plötsligt oväder gjorde att jag hamnade under entrétaket till en för mig okänd krog - Den Bruna Sparven. Genom fönstret i dörren såg jag en man snyta sig grundligt, för att sedan ägna en god stund åt att storstäda i kråkslottet. Eftersom taket skyddade illa mot det snöblandade regnet öppnade jag motvilligt dörren och klev in.
        Mannen drog näsduken en sista gång över näsborrarna, trollade sedan bort den bakom förklädet (som eventuellt varit vitt en gång i tiden), och torkade av fingrarna mot detsamma. Han nickade och tittade frågande på mig. Jag beställde en kopp kaffe och en macka.
        Han plockade fram en smörgås direkt med handen och av ren självbevarelsedrift bad jag att få en sexa whisky. En flaska av ett märke jag aldrig hört talas om (och inte tänkte lägga på minnet) åkte fram, och ett tvivelaktigt diskat glas fylldes till bredden. Jag betalade, lämnade alldeles för mycket dricks (enbart för att slippa ta emot växel av mannen), och tog plastbrickan med kaffet, mackan och whiskyn för att gå och sätta mig.

Jag såg mig omkring i den lilla lokalen. Ställets övriga gäst satt längst in i hörnet och såg ut att sova, men precis när jag skulle sätta mig (på behörigt avstånd!), mumlade han något och började vinka. Det fanns ingen annan där (förutom mannen med kråkslottet, som återgått till en utförlig inspektion därav), så om han inte såg syner (vilket visserligen inte verkade otroligt), var det mig han vinkade åt. Efter viss tvekan gick jag in i hörnet och satte mig mitt emot. Mannen verkade åter ha fallit i koma men så sprätte han till som en fjäder, slog upp ögonen och mumlade:
      - Stugan.
      Jag höjde frågande ögonbrynen och tog en klunk kaffe, knep ihop ansiktet i en grimas, greppade whiskyn och svepte den.
      - Allt måste bevaras, sluddrade mannen.
      Mina ögon tårades och värmen strålade från magen ut i kroppen. Och om det var whiskyn, det dåliga vädret eller det nya året vet jag inte, men istället för att rygga tillbaka satt jag helt stilla när främlingen sträckte sig över bordet och tog ett stadigt tag om mina händer.

Och det var så det började.