Menu:

Prolog

Mellanspel '05

fortsättning följer...

Januari 1975


I mitten av januari 1975 satt Kapten Rusk i en stuga långt ute i skogen och rev med stela fingrar i sitt skägg. Han var konfunderad. Sista vedklampen var lagd på elden, det var en halvmeter snö ute och de senaste dygnen hade medeltemperaturen befunnit sig en bit under femton minusgrader. Allt han ägde i klädväg var det han hade på sig: en tight vit bomullsskjorta mönstrad med stora orangea blommor; en brun hemstickad alldeles för stor och nedfläckad tröja; gröna gabardinbyxor som var utsvängda nedtill och så trånga upptill att familjelyckan riskerade att bli klämskadad.

Jesussandalerna låg slängda borta vid dörren. Han vickade sina nakna tår framför brasans sista lågor, lät skägget vara och drog fingrarna genom det långa, toviga håret. Veden var förbrukad. Maten var slut så när som på en halv brödlimpa (som han hittills ratat på grund av det gröna täcke den var inbäddad i). Vatten fanns i form av snö, men han ville ogärna öppna dörren och släppa ut den lilla värme som fanns kvar. Det var fem kilometer till närmsta hus och den promenaden skulle han inte överleva. Stannade han kvar skulle han likväl dö av kylan, om nu inte hungern tog honom först.

Fingrarna var tillbaka i skägget. Ögonen som en lång stund stirrat tomt fick syn på gitarren som stod lutad mot väggen bredvid eldstaden. Den skulle hålla fart i brasan en stund till och efter alla år till sist komma till nytta. Så slog det honom att det fanns annat att elda med. Han reste sig och gick efter köksstolen. Den fick inte plats i brasan. Han lade den ner och sköt in stolsryggen i elden. Ben och sits skulle få sitt när det var så dags. Han plockade fram brödbiten och skrapade bort möglet, bröt av en bit och stoppade i munnen. Det var inte gott. Men inte äckligt heller. Han kände ingen smak alls. Vilket borde oroat honom. Men det gjorde det inte och han tuggade långsamt.

Han satte sig åter framför brasan med gitarren i knäet. Elden tog sig och värmen nådde fingrarna. Brödet växte i munnen och trots smaklösheten påminde det honom om något. Var det inte samma känsla som han haft den där märkliga morgonen för en evighet sedan? I början av sjuttiotalet?
        Han funderade. Det var mot hösten. Löven hade inte skiftat färg, men hade inte långt kvar.
        September 1970?
        Jo, så var det. Han hade ätit frukost på en dålig krog vars mat växte i munnen och vägrade nedsväljas; en mun full som inte smakade något men trots det framkallade kväljningar. Även kylan fanns med, men då hade den kommit inifrån.
        Vad var det som hänt?
        Han hade vaknat upp i rännstenen den morgonen.
        Varför?
        Han kunde inte minnas.
        Tankspritt började han spela några ackord och med ens fylldes rummet av dofter. Tuggan i munnen fick smak, men inte av bröd utan av något annat. Han svalde. Stillbilder svischade förbi. Var det minnen? Ett cirkustält visualiserade sig och på en scen uppenbarade sig en gänglig figur i hög svart hatt.

Bilderna försvann.

Plötsligt insåg han varför livet varit som det varit de senaste fyra och ett halvt åren. Varför han luffat runt på småvägar med gitarren på ryggen. Varför han tiggt mat och husrum av enslingar. Varför han brutit sig in i igenbommade sommarstugor och sovit i främmande sängar. Varför han längtat efter kärlek, men flytt hals över huvud när den närmat sig.

Chanserna att överleva under nuvarande omständigheter var små. Men han måste försöka, hade inget att förlora.
        Måste spela.
        Måste sjunga.
        Måste minnas!
        Och trots att världen alltid hade och alltid skulle missförstå honom, var det av yttersta vikt att hans berättelse bevarades till efterkommande generationer.
        Till de stackars, stackars människorna.