Hand i hand
Det fanns ingen tid att förlora – tydligen – och trots att jag släpade gubben efter mig, var det egentligen han som sköt mig framför sig. Snön föll ymnigt och minusgraderna trängde strax in genom det smorda lädret i mina nyinköpta vinterkängor. Gubben trampade fram i sandaler men brydde sig inte om kylan. Han mumlade om stugan; att den behövde målas; att den behövde dansas för; att den kände sig ensam. Jag försökte få gubbens melodi ur huvudet. Det gick inte. Som en skev LP-skiva snurrade den ryckigt varv efter varv. Han hade visslat, men i mitt huvud hördes sång. En ödesmättad stämma upprepade samma rader gång på gång.
Tärningen är kastad
och allt är förbi
Nu är det slut på ditt liv
Du gjorde fel
Du gjorde fel
Och nu får du betala priset för det
Texten sa mig ingenting. Det var inte likt mig att sätta
ihop ord på det viset. Jag var ingen poet; ingen grubblare. Texten
handlade
definitivt inte om mig. Jag hade aldrig spelat tärning. Inte heller, om
det nu
var en bildligt menad text, fattat några ödesdigra, oåterkalleliga
beslut. Mitt
liv var tryggt och harmoniskt och gick sin gilla gång i ett tillstånd
som
närmast kunde benämnas stillsam harmoni.
Jag
försökte stänga av låten och
lyckades faktiskt, men tyst blev det inte. Det knastrade enerverande
som om ett
hack i den imaginära vinylen fick de sista varven på skivan, precis
innan
pickupen lyfter för att gå till vila, att upprepas gång på gång. Jag
kände mig
obehaglig till mods och rynkade förvånat pannan åt denna
känsla.
Nåja. Det
kanske inte var så konstigt. I vanliga fall hade jag varit tillbaka
framför
teven vid det här laget; suttit i soffan och glott på en romantisk
komedi på
femman; blivit kissnödig av allt te och välsignat reklamavbrottet när
det kom;
kokat mer te och gjort en honungsmacka på hembakt rågbröd; för att vara
tillbaka lagom tills Julia Roberts stora mun log mot ett Sverige som
tillbringade
söndagskvällen i tv-soffan. Ikväll gällde inte det mig.
Jag var ute på
äventyr.