Menu:

Prolog

Mellanspel '05

fortsättning följer...

Mötet


Ena ögat täcktes av en vit hinna och pupillen som skymtade bakom var riktad ut i den tomma lokalen. Det andra ögat stirrade på mig. Jag kände mig fastnaglad. En trög doft av damm nådde näsan. Gubbdoft. Gubbe som tvättar sig hjälpligt men inte använder parfymerade produkter. Kanske det långa glesa skägget var huvudorsaken.
        Nästa förnimmelse.
        Hans ena hand var isande kall, den andra brännhet.
        Hur kunde det komma sig?
        Och varför satt jag bara där som ett fån och lät honom krama mina händer som om hans liv stod på spel?
        Kanske just därför.
        Det var troligt att livet höll på att rinna ur händerna på honom (även om jag för tillfället var fast där; i händerna; på honom). Han såg klen ut (händernas styrka talade ett annat språk, men det kunde ju vara de så kallade sista krafterna som uppbådades i detta ögonblick, vad visste jag) och jag fick en plötslig lust att ropa till kråkslottsmannen att ringa efter en ambulans. Men det gjorde jag inte. Jag satt kvar och väntade på att något skulle hända: att gubben skulle falla död ner; att han skulle rabbla en lång ström obegripliga ord och avsluta med halleluja; eller bara släppa mina händer, resa sig upp, lägga en snorloska i hörnet och gå därifrån.
        Inget av detta hände.
        Han fortsatte lugnt att stirra på mig (och ut i rummet bredvid mig); krama mina händer; se sjuk ut; lukta syrligt; ha ett långt glest skägg; vidröra mig med en iskall och en kokhet hand; för att tillslut (än en gång) utbrista:
        - Stugan!
        Jag tycke det var dags att bidra till samtalet och sa:
        - Vad är det med stugan?
        Gubben ryckte till och pupillen i det friska ögat vidgades. Han andades tungt. Pupillen drog ihop sig. Så suckade han och började mumla:
        - Allt måste bevaras… behöver hjälp… minns dåligt.
        Han andades in och fortsatte.
        - Det finns en stuga… måste hitta den. Vet var den är… men går vilse. Den är gammal… övergiven… behöver målas. Vi ska hitta den. Måla! Ta hand om den. Dansa i den. Spela för den. Sjunga vaggvisor för den. Dö i den. Du ska begrava mig. Ta hand om mig… och den! Det är viktigt. Det finns saker. Du ska få se. Kommer att förstå. Ta min gitarr! Minns du 70-talet? Du är för ung. Åkte skateboard och åt päronsplit. Längtade efter platåskor. Jag stod på scen. I tältet. Vid stugan. Tusentals kom. Lyssnade på verkligheten. Fick lära sig av misstag. Blev varnade för evighet. Evighet utan hjärta. En evighet av tärningskast. Av felaktiga beslut. Av ilskna hundar, förorättade kattor, bökande svin och vildsinta tjurar. Jag glödde. Rösten dånade. Strängarna bändes. Allt var sant och riktigt och – äkta! Så äkta det kan bli. Sprunget ur olycka. Förnedring. Förlorad stolthet och ett förlorat hjärta. Du ska leda mig och jag ska visa vägen. Tillsammans ska vi…
        Han tystnade mitt i meningen.
        Jag behövde blod till mina händer. Försökte vrida mig ur greppet men satt fast. Hans ögonen hade börjat samarbeta och stirrade förväntansfullt på mig.
        Vad ville han mig?
        Jag var förvirrad men det han sagt påminde om något. Hade jag inte hört talas om att det ett par somrar i slutet av 70-talet förekommit märkliga spelningar i ett stort tält en bit utanför staden? Hade jag inte till och med pratat med en som påstått sig varit där?
        Nej.
        En efterfest. För tio år sedan. En snubbe pratade om att hans morsa varit där och att det förändrat hela hennes liv; att det varit fantastiskt; att det varit på riktigt; att det betytt något. Hon hade yrat om förlorade inspelningar och övernaturliga händelser. Snubben avfärdade det med att hans morsa förmodligen varit hög på någon 70-tals dekokt. Förresten hade han lyssnat på en låt på ett gammalt kassettband som vårdades som en klenod av modern. Det lät skit sa han. En gubbe med ostämd gitarr sjöng konstiga låtar med världens jävla mongoröst. Kapten nånting kallade han sig visst.   
        Kunde gubben som satt framför mig vara densamme?
        - Jag ska fundera på det, sa jag.
        Han nickade ivrigt.
        - Det är bråttom, vi måste börja genast!             
        Han reste sig hastigt. Jag blev tvungen att göra detsamma eftersom han fortfarande höll ett stadigt tag i mig. Kanske trodde han att jag skulle springa min väg om jag fick chansen. Men så mjuknade fingrarna, och i samma ögonblick som han släppte taget insåg jag att det kalla och det varma bytt plats. Jag skakade på huvudet och var nära att skratta högt åt den märkliga jävla situationen; hejdade mig och tog istället brickan och gick och ställde den i brickstället. På vägen ut nickade jag åt bartendern, han märkte det inte, hade fullt sjå med storstädningen. Jag öppnade dörren. Det hade frusit på och ilskna snöflingor anföll mitt ansikte som på grund av whisky, krogvärme och galenskaper, var fullständigt försvarslöst. När dörren slog igen trodde jag för ett ögonblick att gubben blivit kvar där inne, men så kände jag en glödhet hand smyga sig in i min.

Hand i hand gick vi nerför gatan för att, som två guldgrävare på väg till 1850-talets Kalifornien, ge oss ut och söka skatten vid regnbågens slut (eller i alla fall en sunkig stuga med okänt innehåll någonstans i skogen).
        Skulle det sluta med vansinne och ond bråd död?
        Jag sneglade fundersamt på gubben. Han hade dragit en gammal kaptensmössa över det slitna håret och vaggade sakta fram i snöyran. Han såg fullständigt förryckt ut, men verkade övertygad om att jag skulle hjälpa honom rädda världen (eller vad vi nu skulle göra).
        Vi lämnade Den Bruna Sparven bakom oss. Jag kände mig gasig i magen och fick en sur uppstötning som inte var av denna värld. Gubben började obekymrat vissla på en trudelutt.
        Melodin gick som en järnspik rakt in i min hjärna.